Stieg Larssons Män som hatar kvinnor har ryktas vara fantastiskt bra. Då är det självklart en bok man måste läsa. Trots att man inte vill ha några förväntningar på den är det svårt att inte ha förhoppningar om att den skall vara så bra som alla säger. Så var den det?
Först, boken handlar om en journalist som stäms och fälls för förtal. Med löfte om att få information till att sätta dit den som stämt honom åker han till Norrland för att träffa en gammal industripamp. Denne erbjuder honom ett rejält arvode för att skriva en familjekrönika om hans släkt. Krönikan är dock bara en ursäkt för att reda ut en släktings försvinnande på 60-talet. Pampen tror att den försvunne släktingen blivit mördad av någon i släkten och vill göra ett sista försök att hitta den skyldiga. Till sin hjälp får han en ung kvinna med egna problem, men också med väldiga färdigheter. Tillsammans tar de itu med både försvinnandet och med hämnandet för stämningen.Boken bjuder på en genomtänkt och väl genomförd berättelse, men för mig är jag inte så säker på att det räcker. Den har en del intressanta händelser och på sina ställen är den väldigt otäck, grov och allmänt vidrig. Tyvärr så blir man inte så illa berörd av det som man borde och jag tror inte det är för att man har blivit så avtrubbad av verklighet, filmer och böcker. Hans språk och karaktärer är helt enkelt för platta. Man vill inte hiva ut boken genom fönstret, men samtidigt så känner man inget sug efter att fortsätta läsa. Genom boken händer det för lite och när de väl blir åka av är det lite för sent och lite för kort. Texten blir inte levande och i förhållande till många andra böcker så har man ingen nära bild av karaktärerna. Det blir helt enkelt lite platt. Det är egentligen bara hans kvinnliga medhjälpare som har lite sting. Det är nog också därför mycket av fokusen i media hamnar på henne. Tyvärr måste jag nog säga att det är min uppfattning att boken har fått ett oförtjänt bra rykte, inte helt osökt sammankopplat med författarens plötsliga bortgång. Det är på nått sätt fult att inte uttrycka sig i annat än positiva ordalag i ett sådant läge. På en skala av 1 - 5 skulle jag ge den 2.5. Då tycker jag också att jag är lite väl snäll, för trots att jag nyss har läst den minns jag den knappt och jag har inget behov av att läsa den igen eller ens lägga tid på att se filmen. Betyget får helt enkelt lite bonus för den genomtänkta och intrikata historien.
Så omtalad som boken är så bör den kanske läsas, men det är faktiskt ingen större förlust att låta bli. Likväl så har jag de följande två och det var tydligt att den var skriven för att inte ta slut där. Det återstår att se om jag ger mig på nästa direkt eller om jag läser något som känns mer lockande emellan. Hörsägen talar för att den andra boken är den bästa, men jag har nyss läst 600 s av Stieg Larsson och just nu vete tusan om det är läge att hoppa på 600 s till.
Betyg: 2.5 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar