Ett oväntat möte...

Så jag sitter där på tåget, med packning för en hel månad samt kameror och dator, bredvid en skylt om att ensamt bagage omhändertas och känner att min lilla blåsa är mer än full. På vågen läggs nu frågan om jag skall lämna min plats och mitt bagage och ge mig på jakt efter toalett eller om jag skall försöka hålla mig tills jag kommer till Durham. Inser ganska omgående att de sista alternativet inte alls kommer att fungera, men jag vill inte heller lämna allt bagage om jag inte snabbt och effektivt kan ta mig tur och retur till toa. Så jag vänder mig till den som sitter bakom mig för att fråga åt vilket håll toan ligger åt. Till svar får jag 'inte en aning' på en väldigt amerikansk engelska. Så jag kan inte låta bli att fråga om hon är på väg till samma slutstation som jag och det var hon. Det var så jag träffade D. Vi slog följe hela vägen fram och hon var även snäll att passa mitt bagage när jag sprang på toa. Under resans gång tog hon även chansen att provsmaka Djungelvrål, vilket hon snart ångrade. Det finns inte många utanför detta lands gränser som gläds över denna fantastiska godssak med saltad saltlakrits!

On the train...

Sitter på tåget och hör högre stämmor som talar. Det låter som amerikansk engelska i mina öron. Skymtar en som jag tycker det är något bekant över. Skulle tro att han och de som han pratar med, som jag inte ser, alla skall till samma slutdestination som jag. Kanske borde jag gå fram och fråga, vara lite framåt och knyta kontakter tidigt, men jag känner att jag är inte riktigt redo än. Det finns ingenstans att gå på tåg och jag är lite för trött för att hålla igång plattityder. Får se hur det blir när vi kliver i Durham.

On another note... Nu vet jag inte den aktuella självmordsstatistiken för något land, men kan tycka att den borde vara hög i England. Stadsplaneringen är bedövande tråkig för att inte säga alla dessa fula tegelhus. Jag känner mig nästan suicidal bara av att passera det.

Nu börjar det närma sig...

Efter lite väntan på plattform 1A, så har jag nu brottats med en hög med britter om att komma på tåget. Det finns ingen plats för bagageförvaring, men jag har tvingat in min väska på en fönsterplats. Nu är det bara att luta sig tillbaka och beskåda det engelska landet.

Resan börjar...

Vaknade tidigt på morgonen till mörker som resulterade i ett otroligt skyfall. Packade ner det sista i väskan, klädde mig och lämnade lägenheten för en tid framöver. R. hade kört fram och lastat bilen. Det var bara jag som saknades och sedan var vi på väg.

Regnet öste och vägarna var dränkta i vatten. Det gav med sig så småningom och en riktigt vacker dag började gry. Resan till flygplatsen gick bra och jag checkade in själv och lämnade sen in bagaget. Det var för mig nya rutiner, men visst det går också bra.

Sen var det dags att säga hej då. Det kändes konstigt att lämna alla nära och kära och flyga solo. Det var längesen jag reste själv och det är första gången jag är borta så här länge, även om en månad inte är särskilt lång tid.

Säkerhetskontrollen gick bra. De insisterade på att kolla min dator, vet inte varför, men jag har inga hemligheter så spela roll. Därefter var det bara att gå till gaten.

Planet var det minsta jag sett. Kände mig som tomten som klämmer sig ner genom skorstenen. När mitt huvud är nära taket är det inget stort plan. Man kände lukten av avgaser, det lät mycket och hade konstiga knak-ljud för sig. Jag har aldrig varit rädd för att flyga, men detta var förenat med obehag.

Allt gick bra dock och jag var framme i Köpenhamn inom en timme. Här är det kanonväder och jag har nu checkat in i nästa gate och är redo att åka vidare till Manchester. Börjar känna lite hunger, så det är bra att det är en kort resa. Kanske man kan handla sig nått på planet.

Nu börjar ombordstigningen, Manchester here I come!

Steg 1

Så följande morgon (fredag) ringde jag till jourcentralen och förklarade läget och de sa att det bästa vore om jag ringde direkt till bröstmottagningen i grannstaden. Så det gjorde jag, men de har ingen telefontid på fredagar. Därmed var det inget mer jag kunde göra, om jag inte åkt till akuten men det känns ju lagom överdrivet. Därför tog jag med virusinfektion och fästman och åkte till Värmland och släkten som planerat. Det var ändå tänkt att vi skulle fira min brors, hans flickväns och min födelsedag där uppe och jag hade beställt tårta för tillfället. Resan gick bra, min kost bestod av Alvedon och Loka och jag sov bort nästan hela vägen. Väl framme hos Farmor installerade vi oss och umgicks, min fästman, mor och far hade rest upp tillsammans. Till kvällen kom även min bror med flickvän och pojk. Det var en bra start på helgen, bortsett från allt annat.

Överraskning

Ibland har man det bra, min kära fästman har informerat mig om jag skulle hålla denna helgen ledig för han har något planerat. Jag har ingen aning om vad och det är jätteroligt att han vill överraska mig på detta sätt. Skall bli jättespännande och jag ser fram emot att få veta vad det är som pågår. Det enda jag vet är att vi skall någonstans, övernattning kommer att ske och det behöver vara bra väder. Man skulle kunna tro camping, men det tror inte jag.

Tyvärr så har det åskat och regnat hela natten och det är först nu det varit uppehåll en stund. Jag hoppas verkligen att det blir av och att vädret inte hindrar. Jag är packad för alla eventualiteter, tror jag, så jag är spänd på att komma iväg. Jag ingen aning om vart vi skall, vad vi skall göra, om vi är ensamma eller med släkt/vänner eller när vi kommer hem igen. Så ni kan ju förstå att jag är nyfiken!