Sitter på tåget och hör högre stämmor som talar. Det låter som amerikansk engelska i mina öron. Skymtar en som jag tycker det är något bekant över. Skulle tro att han och de som han pratar med, som jag inte ser, alla skall till samma slutdestination som jag. Kanske borde jag gå fram och fråga, vara lite framåt och knyta kontakter tidigt, men jag känner att jag är inte riktigt redo än. Det finns ingenstans att gå på tåg och jag är lite för trött för att hålla igång plattityder. Får se hur det blir när vi kliver i Durham.
On another note... Nu vet jag inte den aktuella självmordsstatistiken för något land, men kan tycka att den borde vara hög i England. Stadsplaneringen är bedövande tråkig för att inte säga alla dessa fula tegelhus. Jag känner mig nästan suicidal bara av att passera det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar