Tack och lov för att planet till Manchester var större. Fick faktiskt sovit en stund också, men med väldigt konstig vinkel på nacken och det känner jag av ännu. Resan gick bra, men landningen var skakig och svajig. Tror vi landade i medvind och fick för mycket hjälp så att säga för vi kom även 10 min för tidigt.
Passkontrollen gick fort och lätt och så småningom kom även min väska. Samlad och klar började jag att ta mig ut. Fanns många matställen att välja på, men jag köpte mig en fralla med ost och skina samt en cola då jag ännu inte intagit någon frukost.
Jakten på tågstationen fortsatte omgående, men den var inte för svår att hitta. Framför allt inte när man frågade i informationen. Det är en väldigt specifik dialekt i Manchester märker jag, inte lika lätt att förstå som man skulle kunna tro. Undrar om min engelska kommer ändras under min vistelse här och i såna fall hur, då jag kommer umgås med både lokalbefolkning och amerikaner. Det kommer väl visa sig antar jag.
Förflyttade mig till fots från flygplatsen till tågstationen (den var var bara en lufttunnel bort) och fick köpt mig en biljett. Fick biljett till ett direkttåg som går 11:17, så gott om tid att äta min inhandlade frukost på.
Tyvärr var det ont om sittplatser så jag satte mig vid bussarna. En annan ensam kvinna kom och slog sig ner i närheten. Jag åt i godan ro och bussen utanför åkte. Så tittar kvinnan upp och frågar vart bussen tagit vägen och om inte jag skulle med den. Himla otur för henne, hon rusade iväg och gick bokat om sin biljett i alla fall. Bussen hade gått för tidigt och dessutom hade chauffören inte öppnat dörren och sagt till, som hon senare sa att de alltid gör. Tråkigt för henne. Hon är ifrån Darlington, vilket osökt fick mig att tänka på Dick Darlington från ett avsnitt av Couplings.
Nu kom en annan busschaufför och ropade Birmingham, så jag förstår vad hon menar. Hon får en ny chans om en timme. Nu toa och sen tåg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar