Arbetet fortsätter

En ny vecka hade påbörjats och massor av spännande fynd hade gjorts, keramik, ben, glas och mynt bland annat. Vädret började tyvärr bli typiskt engelskt. Det var grått, regnigt, blåsigt och kallt. Detta störde inte de vana engelsmännen och även om jag frös som ensam svensk, så har jag lärt mig vikten av att klä sig i lager. Den stackars tjejen från Australien och i princip alla amerikaner hade problem med vädret och hade svårt att klara upp kylan.

Viss väta gör jorden lättare att bearbeta, men när det regnade så mycket och så länge så blev det genast mycket svårare. Inte bara för att det blir ett tyngre arbete, utan för att det blir svårt att se lagren i jorden, det vill säga skiftningarna i färg som visar åldersnivåerna på de olika lagren.

DMG - Durham Miners Gala

Medan jag var i Durham fick jag chansen att bevittna DMG - Durham Miners Gala och även om gruvorna inte längre är i bruk så fortsätter firandet av gruvarbetarna och deras fackförbund. Det kommer folk från alla håll och kanter och gatorna är fyllda med folk, liksom pubarna som är så fulla att folk står i klungor på gatorna.

Det hela går ut på att flaggorna från olika fackförbund bärs runt i parad med band som spelar. Kraravanen går genom hela stan och folk dansar med och applåderar. Före lunch är dock de flesta redan ganska goa i gasen. Det står tomma ölglas/muggar över allt och det ligger skräp precis överallt.

Alla är festklädda och för män verkar det nästan betyda att man tar av sig på överkroppen och för kvinnor är det antingen långa, formlösa, konstigt mönstrade klänningar eller troskorta kjolar/klänningar. Oavsett så är det väldigt urringat, skyhöga skor och mycket smink. Detta gäller alla åldrar. I övrigt är detta också, vad det verkar, landet av osupportade bröst. Sant för nästan alla äldre kvinnor och vanligt även bland de aningen yngre. Hela stan full av denna blandning är en väldig udda syn. Att gå fullt klädd väcker nästan lite uppmärksamhet, ovanligt nog.

Paraden slutar så småningom vid katedralen, men där är det bara Durhams egna fackförbund som deltar vad jag förstår. De ställer upp sig på led och sen går de band/flagga för sig spelandes in i katedralen. När alla hade gått in gick vi in bakvägen. Huvudentrén var bara för banden.

Det var inte så mycket folk som jag trodde att det skulle vara, men det var många. Alla bänkrader var fulla så när som på några platser, som de fyllde på allt eftersom av oss som stod längst bak vid avspärrningen. Sen började det hela med att band/flagga för sig spelades gick in i katedralen, genom altargången och ställde sig längst fram.

Därefter är jag inte riktigt säker på ordningen, men en pojk/manskör kom in sjungandes och det var predikan, böner, psalmer och välsignande av flaggorna. Det fortsatte efter det, men jag stannade inte för hela. Redan när jag gick hade jag stannat för länge.

Religionen, budskapet, indoktrineringen och alla dessa blint troende människor, i kombination med socialism så stark att det är närmare kommunism gjorde mig illamående. På detta var det många barn, flera som deltog aktivt, vilket jag tycker är fel. Dessutom så försökte prästen vinna förtroende med att han var son till en lokal arbetare och att tillsammans skall de kräva regeringen på det ena och de andra för de må vara krossade men inte besegrade. Hela charaden var bara vidrig.

Vi lämnade katedralen och drog oss tillbaka för återhämtning. Sen träffades vi igen och gick ut och åt. Tack och lov för att det finns många restauranger i stan av utländskt påbrå. Det engelska köket är okänt (ökänt) av en anledning. Det var så gott med mat som både smakade och mättade. Underbart!

Sen var vi äckligt mätta och gick på stadsvandring för att bearbeta det lite. Trötta och varma gick vi åter tillbaka, tvättade inför kommande vecka och duschade. Sen var vi redo för en ny sväng på stan. Vi gick till FishTank. Hade varit där kvällen innan, skön musik och några ville in men inte alla så vi struntade i det. I alla fall så skulle resten av gruppen dit så vi gick dit. Kom precis när bandet slutade spela, men av vad jag hörde var det bra. Extremt högt dock.

Sen var musiken så där så vi drack upp och gick hem. Resten av kvällen blev inte mer spännande än så.

Några bilder från fält

I bakgrunden, lunch i trädets skugga. I förgrunden de bord och byttor som används för att rengöra fynd. På plats gick fynden igenom för att kontrolleras att de sorterats rätt, samt att inget felaktig skickas in. Med felaktigt menar jag sten bland annat. Med all jord som är på så är det inte alltid så lätt att se vad som är fynd och inte. Detta märks sedan vid rengöringen. I fält rengörs endast keramik.

För att rengöra keramik så doppar man skärvan man skall rengöra i en vattenbyta, sen med små försiktiga cirkelrörelse så borstar man skärvan med en tandborste. Så håller man på tills den är ren och sedan sköljer man skärvan i en annan bytta innan, man lägger den att torka på tidningspapper i en särskilt markerad fyndlåda. Lådan är märkt utifrån fyndpåsen och fyndpåsen märks utifrån den plats som arkeologen hittar den på. Fyndpåsen märks alltid på samma sätt, med numret för utgrävningen, med vad det är för gruppfynd (keramik, ben etc) och med numret för det område som det har hittats i. Speciella fynd som mynt exempelvis, registreras på ett annat sätt så de utmärks på den exakta plats det hittats.

Bild av området utanför badhuset. Väggar av byggnader bredvid Dere Street.

Sorterade benfynd.

Vårt handfat. Tvål, tvättbyttor, sköljvatten och desinficeringsmedel.

Arbete pågår i den civila bosättningen utanför fortet.

Arbete pågår i fortet, innanför murarna.

En arkeologs nära vänner - redskapen.

Några bilder av badhuset i Binchester

De första utgrävningarna av Binchester skedde i slutet av 1800-talet. Då undersöktes badhuset, delar av fortets försvar och även delar av den kringliggande bosättningen. Genom fortet löper en väg - Dere Street, som löper genom norra England och vidare in i nuvarande Skottland. Nya utgrävningar skedde sen i flera omgångar under 1900-talet. Här följer bilder som jag tagit av badhuset i Binchester.

 

Arbetet påbörjas

Det finns ingen tid att spilla och redan nästa dag så är det dags att ge sig iväg till utgrävningen. Binchester Roman Fort ligger strax utanför Bishop Auckland i norra England, ca 30 min med buss från Durham.

Fortet byggdes under andra hälften av första århundradet efter Kristus, då Romarriket var utbrett och armén skulle befästa de nya gränserna och hävda sin makt för att hindra uppror och motstånd. Från början byggdes fortet i trä, men när romarna förstod att de skulle vara där en längre tid så byggde de om det i sten. Soldaterna i som stationerade fortet kom från hela det romerska imperiet. Även efter romarna så brukades fortet i många år. Binchester var en gång den största romerska fortet i grevskapet Durham. En liten del har grävts upp och är öppen att se och besöka. Det mesta av fortet och den civila bosättningen ligger dock fortfarande begravt under åkermark.

Utgrävningen som jag deltog i är projekt mellan Durham University i England och Stanford University i USA, samt den arkitektoniska och arkeologiska föreningen i Northumberland och Durham. Projektet lanserades redan förra året och planeras att avslutas 2014 i nuläget. När vi alla kom dit så hade studenter från Durham University redan förberett schakten. Vi skulle jobba i två, ett i fortet och ett i den civila bosättningen.

Schakt i fortet.

Det var spännande att äntligen vara på plats, att få komma ut i fält. Detta var något som jag längtat hela våren efter. Dagen inleddes med en guidad tur på platsen med en historisk beskrivning av den plats vi var på. Sen var det bara att fatta verktyg och sätta igång!

Första kvällen i Durham

Efter en gedigen stadsvandring drog D och jag oss tillbaka. Det skulle serveras middag kl 18:00 och vi tog en timme till att vila, byta om och träffa våra rumskamrater som inte hade kommit när vi anlände. Min rumskamrat M, visade sig vara en aningen tyst och stel tjej, men artig och vänlig. Vi gick ner till middagen tillsammans där vi träffade D, medan vi åt och började lära känna fler som kommit så träffade vi på ytterligare en tjej, som är från Polen men läst i Sverige, så vi började genast prata. Vi fyra visade oss komma ganska bra överens, så tillsammans gick vi på en ny stadsvandring för att se än mer av staden. Vi snubblade över världens sötaste pub. Tänk traditionell engelsk pub så förstår ni. Det var ju bara tvunget att gå in!

Så vi sitter där, välkomnade av förvånade och nyfikna lokalbor. Kvällen fortsätter med trevliga samtal över pints och vi börjar lära känna varandra ganska bra. Min rumskamrat börjar slappna av och hon visar sig vara en riktigt trevlig och smart ung tjej. Medan vi sitter där så visas nyheterna på tv. Det är ett enormt fokus på en Roald Moat som är på fri fot efter att ha skjutit sin ex-flickvän och dödat hennes nye pojkvän. De andra som är i puben och tittar på nyheterna berättar att Roald Moat har suttit inne på fängelset vi kan se genom fönstret, det som ligger bakom rådhuset (det finns tydligen tre fängelser i Durham visar det sig) och att de jobbar som vakter där. Anledningen till att de var så intresserade av nyheterna och jakten på honom, var för att han hade svurit att hämnas på flickvänner, hennes nya pojkvän och de som fängslat honom. Så eftersom han sagt att han skulle komma tillbaka och döda dem och han redan infriat löftet om att hämnas på de första två, var de noga med att följa jakten på honom. Man kan säga att det var minst sagt en intressant första dag i England!

Framme i Durham!

Så efter bil, flyg, flyg, tåg och taxi var till slut D och jag framme vid St Chads. St Chads ägs av Durham University och ligger bakom katedralen i Durham, där med blev vi inackorderade väldigt centralt och i en väldigt trevlig del av staden. Detta skulle vara vårt hem för den kommande månaden. Vi började vår vistelse med att lämna pick och pack på våra tilldelade rum och möte sedan upp igen för att gå ut och se staden.

Durham ligger väldigt vackert vid floden Wear och är känt för att vara en medeltidsstad med en katedral i normandisk stil. Fast för många av de som jag kom att träffa kände de mest till den för att scener från Harry Potter hade spelats in i den.

När vi kom till Durham på gick den årliga Brass Festival, så i överallt stod det musikanter och spelade och folk dansade och klappade glatt med. Det kändes mycket ovant mot Sverige där man aldrig ser nått liknande och om man mot förmodan ser det så är passerar folk med blicken i backen alternativt tittar med dömande blickar. Det var väldigt kul att gå runt på stan och känna sån livsglädje!

Ett oväntat möte...

Så jag sitter där på tåget, med packning för en hel månad samt kameror och dator, bredvid en skylt om att ensamt bagage omhändertas och känner att min lilla blåsa är mer än full. På vågen läggs nu frågan om jag skall lämna min plats och mitt bagage och ge mig på jakt efter toalett eller om jag skall försöka hålla mig tills jag kommer till Durham. Inser ganska omgående att de sista alternativet inte alls kommer att fungera, men jag vill inte heller lämna allt bagage om jag inte snabbt och effektivt kan ta mig tur och retur till toa. Så jag vänder mig till den som sitter bakom mig för att fråga åt vilket håll toan ligger åt. Till svar får jag 'inte en aning' på en väldigt amerikansk engelska. Så jag kan inte låta bli att fråga om hon är på väg till samma slutstation som jag och det var hon. Det var så jag träffade D. Vi slog följe hela vägen fram och hon var även snäll att passa mitt bagage när jag sprang på toa. Under resans gång tog hon även chansen att provsmaka Djungelvrål, vilket hon snart ångrade. Det finns inte många utanför detta lands gränser som gläds över denna fantastiska godssak med saltad saltlakrits!