On the train...

Sitter på tåget och hör högre stämmor som talar. Det låter som amerikansk engelska i mina öron. Skymtar en som jag tycker det är något bekant över. Skulle tro att han och de som han pratar med, som jag inte ser, alla skall till samma slutdestination som jag. Kanske borde jag gå fram och fråga, vara lite framåt och knyta kontakter tidigt, men jag känner att jag är inte riktigt redo än. Det finns ingenstans att gå på tåg och jag är lite för trött för att hålla igång plattityder. Får se hur det blir när vi kliver i Durham.

On another note... Nu vet jag inte den aktuella självmordsstatistiken för något land, men kan tycka att den borde vara hög i England. Stadsplaneringen är bedövande tråkig för att inte säga alla dessa fula tegelhus. Jag känner mig nästan suicidal bara av att passera det.

Nu börjar det närma sig...

Efter lite väntan på plattform 1A, så har jag nu brottats med en hög med britter om att komma på tåget. Det finns ingen plats för bagageförvaring, men jag har tvingat in min väska på en fönsterplats. Nu är det bara att luta sig tillbaka och beskåda det engelska landet.

Resan fortsätter...

Tack och lov för att planet till Manchester var större. Fick faktiskt sovit en stund också, men med väldigt konstig vinkel på nacken och det känner jag av ännu. Resan gick bra, men landningen var skakig och svajig. Tror vi landade i medvind och fick för mycket hjälp så att säga för vi kom även 10 min för tidigt.

Passkontrollen gick fort och lätt och så småningom kom även min väska. Samlad och klar började jag att ta mig ut. Fanns många matställen att välja på, men jag köpte mig en fralla med ost och skina samt en cola då jag ännu inte intagit någon frukost.

Jakten på tågstationen fortsatte omgående, men den var inte för svår att hitta. Framför allt inte när man frågade i informationen. Det är en väldigt specifik dialekt i Manchester märker jag, inte lika lätt att förstå som man skulle kunna tro. Undrar om min engelska kommer ändras under min vistelse här och i såna fall hur, då jag kommer umgås med både lokalbefolkning och amerikaner. Det kommer väl visa sig antar jag.

Förflyttade mig till fots från flygplatsen till tågstationen (den var var bara en lufttunnel bort) och fick köpt mig en biljett. Fick biljett till ett direkttåg som går 11:17, så gott om tid att äta min inhandlade frukost på.

Tyvärr var det ont om sittplatser så jag satte mig vid bussarna. En annan ensam kvinna kom och slog sig ner i närheten. Jag åt i godan ro och bussen utanför åkte. Så tittar kvinnan upp och frågar vart bussen tagit vägen och om inte jag skulle med den. Himla otur för henne, hon rusade iväg och gick bokat om sin biljett i alla fall. Bussen hade gått för tidigt och dessutom hade chauffören inte öppnat dörren och sagt till, som hon senare sa att de alltid gör. Tråkigt för henne. Hon är ifrån Darlington, vilket osökt fick mig att tänka på Dick Darlington från ett avsnitt av Couplings.

Nu kom en annan busschaufför och ropade Birmingham, så jag förstår vad hon menar. Hon får en ny chans om en timme. Nu toa och sen tåg!

Resan börjar...

Vaknade tidigt på morgonen till mörker som resulterade i ett otroligt skyfall. Packade ner det sista i väskan, klädde mig och lämnade lägenheten för en tid framöver. R. hade kört fram och lastat bilen. Det var bara jag som saknades och sedan var vi på väg.

Regnet öste och vägarna var dränkta i vatten. Det gav med sig så småningom och en riktigt vacker dag började gry. Resan till flygplatsen gick bra och jag checkade in själv och lämnade sen in bagaget. Det var för mig nya rutiner, men visst det går också bra.

Sen var det dags att säga hej då. Det kändes konstigt att lämna alla nära och kära och flyga solo. Det var längesen jag reste själv och det är första gången jag är borta så här länge, även om en månad inte är särskilt lång tid.

Säkerhetskontrollen gick bra. De insisterade på att kolla min dator, vet inte varför, men jag har inga hemligheter så spela roll. Därefter var det bara att gå till gaten.

Planet var det minsta jag sett. Kände mig som tomten som klämmer sig ner genom skorstenen. När mitt huvud är nära taket är det inget stort plan. Man kände lukten av avgaser, det lät mycket och hade konstiga knak-ljud för sig. Jag har aldrig varit rädd för att flyga, men detta var förenat med obehag.

Allt gick bra dock och jag var framme i Köpenhamn inom en timme. Här är det kanonväder och jag har nu checkat in i nästa gate och är redo att åka vidare till Manchester. Börjar känna lite hunger, så det är bra att det är en kort resa. Kanske man kan handla sig nått på planet.

Nu börjar ombordstigningen, Manchester here I come!